jag vet inte riktigt hur jag ska börja med dett inlägget. Jag har väldigt svårt att komma ihåg exakt hur gammal jag va när saker hände. Så ni får räkna med att det kanske inte är exakt.
Mamma och vi flyttade ju som sagt rätt mycket. Ett tag bodde i på skyddad adress pga hon blev misshandlad. jag kanske var 10 12 år då vet inte rikigt. Hon har alltid valt fel killar.
Sen började hon dricka rätt mycket och jag gjorde som jag vill nästan.
Sen 95 tror jag det va så började jag 7:an då träffade jag Nadja. Och vi umgicks typ varje dag. Under ett år så var det typ bara killar i våra huvuden. vi va ofta på ett cafe som fanns vid örro på den tiden vid migrationsverkets lägenheter. Där umgick vi mycket med en jugoslavisk familj. Det året som sagt umgicks vi mycket där och det va massa killar som gällde. Det va mest utländska killar jag trodde dom gillade mig som jag va..
Sen när jag började 8:an blev allt jobbigt. Jag var mobbad hela högstadiet jag kallades tex kasperdocka, michal Jacsson mm. Set började gå utför totalt. Så en dag fick jag nog och ville inte leva längre!
Här kommer en berättlse som berättar om den händelsen, den blir lång tror jag jag skrivet direkt av den:
Livet som handikappad tonårig. skrivet av Linda Adolphi sep-97
Det här är en berättelse om en tjej som är 15 år med ett stort problem: hon är handikappad. Och hon hatar sig själv och hennes namn är Linda. hon är helt normal i överkroppen men inte i benen. Allt började i skolan där hon blir mobbad. Dom mobbar henne så mycket att hon ens inte vill gå dit mer, men så en dag fick hon nog.
- klockan är 06.30! Upp nu om du ska hinna till skolan idag. Sa mamma
- Jag är sjuk, jag kan inte gå idag, sa jag.
Jag är nästan aldrig i skolan, så mamma blir misstänksam och skickar iväg mig till skolan.
jag går långsamnt till skolan, och när jag kommer dit så står alla och glor och säger en massa elaka saker om mitt handkapp. Jag går in till toaletten och gråter.
Där sitter jag länge och fantiserar om mitt liv skulle vara om jag var "normal". Jag vet att jag aldrig blir av med handikappet. Visst har jag haft killar trots mitt handkapp. Men jag har aldrig kännt mig accepterad som jag är.
Dom flesta killar som jag har haft har utnyttjat mig och det har tagit hårt. mamma vet inget om detta. Men nu hade mitt tålamod tagit slut, så jag funderar på att ta livet av mig. jag vet att mamma inte är hemma så jag går hemmåt. Jag gråter hela vägen hem. Nr jag kommer hem så öppnar jag medicin skåpet och tar fram några kartor tabletter. Jag häller upp ett glas med vatten och börjar svälja, men jag tar inte alla utan "bara" 9 stycken. När jag svalt dom så tar jag fram papper och penna och skriver ett brev till mamma, det löd:
"Föelåt mig mamma, men jag orkar inte mer. Orkar inte allas blickar vart jag än går, vill inte längre höra allas kommentarer i skolan. Så jag orkar inte leva längre. Det är mycket du inte förstår vad jag har gått egenom. Men jag hoppas du ska förstå. Ta hand om min hund. Ring och berätta för pappa. Snälla! Ta reda på om han bryr sig om att jag inte finns mer.....
Kram Linda jag älskar er alla
Jag lade brevet på bordet och somnade med tårar på mina kinder. Efter en timme så kom mamma hem. Hon hittar dom tomma kartorna och brevet och hittar mig i mitt rum.
- Kinda vakna!!! Vakna skrek hon
Jag vaknade men var helt borta i huvudet.
- Vad har hänt frågar mamma
-Jag vill inte leva längre. Jag vill dö! Snälla låt mig bara få dö!! Säger jag
Jag låg och grät medans mamma ringerdoktorn. Jag var tvungen att åka till sjukhuset direkt. Jag fick magpumpas. Jag fick dropp med näring jag hade inte ätit så bra på sista tiden pga hur jag mådde psykiskt.
Jag fick ligga kvar på sjukhuset över natten. Jag låg och grät hela natte för jag ville ju verkligen dö. Mamma frågade mig varför men jag svarade inte. Slöt ihop mig som en mussla.
dagen efter fick jag och mamma prata med psykologer och doktorer. De bestämde att jag skulle till barn-och ungdomspsyk.
Jag grät varje dag på psyket jag paratde med mamma varje dag. Jag fick prata med olika psykologer som skulle ta reda på hur jag mådde, men jag sa inget, höll allt inom mig.
mamma trodde att det mesta berodde på min pappa jan som inte hörde av sig.
så en dag så ringde jag min faster och frågade efter numret till Jan. När jag hade fått nummret så tvekade jag först, men sen lyfte jag luren.
Han lät trevlig, men jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag tog modet till mig och frågade om han ville komma och hälsa på. Och det ville han!
han kom en söndag med sin familj, dom stannade i en timme ungefär. han frågade om jag ville komma och hälsa på honom. jag sa att jag ville det. Pappa hade inte brytt sig om mig innad det. Men nu fick jag mitt hopp tillbaka om att få den pappa som jag hade saknat i alla år. När han hade åkt blev jag arg på mig själv för att inte ha vågat sagt allt jag velat göra.
efter den dagen så pratade jag med pappa i stort sett varje dag.Och jag blev gladare efter varje samtal. Jag fick vara på psyket i 6 dagar. Sen fick jag komma hem. Jag va en helg hos min pappa efter det. Sen så skulle han flytta till skåne. Jag skulle få komma dit på sommaren.
Men jag var inte helt återställd jag började missbruka tabletter för att må bättre och kunna gå i skolan. En dag hade jag med mig tabletter till skolan och skolsyster fick reda på det och ringde mamma. mamma hämtade mig i skolan. Hon åkte med mig till läkare. Jag fick stanna där i ett dygn. Sen tyckte mamma att jag skulle behöva bo på jourhem. Där trivdes jag väl, jag var där i 2 veckor sen ville jag hem.
Efetr jag kom hem så träffade jag pappa över en helg, sen flyttade han. Efter jag hade varit där så hörde jag inte något från honom. Jag försökte få tag i honom men det gick inte. Så jag gav upp ett tag.
Men efter ett tag så kom mamma med en tidning och där fanns en bild på pappa. Han hade fått ett barn till. Och han bodde där han bodde innan. jag blev ledsen. Varför hade han inte hört av sig? Jag och mamma åkte hem till honom, men han var inte hemma. Dom lämnade telefonnummer som pappa skulle ringa till, men han ringde aldrig. så jag skrev ett långt brev till honom och berättade hur jag kände, och efter det så ringde han. Och nu har vi kontakten fortfarande. Men jag vill inte hoppas för mycket. Men min största önskan här i livet är att få den pappa hon aldrig haft. SLUT
Ja detta skrev jag 97 men han hörde bara av sig ett tag sen upphörde det igen...Och nu har han inte hört av sig på hur länge som helst... efter allt detta så började jag på Komvux. och där blev jag inte mobbad
Nästa inlägg kommer vara dagboksskriva saker jag skrev på psyket. men det kommer i nästa del. Jag hoppas ni gillar att följa mitt liv. Har mer att berätta...
Mamma och vi flyttade ju som sagt rätt mycket. Ett tag bodde i på skyddad adress pga hon blev misshandlad. jag kanske var 10 12 år då vet inte rikigt. Hon har alltid valt fel killar.
Sen började hon dricka rätt mycket och jag gjorde som jag vill nästan.
Sen 95 tror jag det va så började jag 7:an då träffade jag Nadja. Och vi umgicks typ varje dag. Under ett år så var det typ bara killar i våra huvuden. vi va ofta på ett cafe som fanns vid örro på den tiden vid migrationsverkets lägenheter. Där umgick vi mycket med en jugoslavisk familj. Det året som sagt umgicks vi mycket där och det va massa killar som gällde. Det va mest utländska killar jag trodde dom gillade mig som jag va..
Sen när jag började 8:an blev allt jobbigt. Jag var mobbad hela högstadiet jag kallades tex kasperdocka, michal Jacsson mm. Set började gå utför totalt. Så en dag fick jag nog och ville inte leva längre!
Här kommer en berättlse som berättar om den händelsen, den blir lång tror jag jag skrivet direkt av den:
Livet som handikappad tonårig. skrivet av Linda Adolphi sep-97
Det här är en berättelse om en tjej som är 15 år med ett stort problem: hon är handikappad. Och hon hatar sig själv och hennes namn är Linda. hon är helt normal i överkroppen men inte i benen. Allt började i skolan där hon blir mobbad. Dom mobbar henne så mycket att hon ens inte vill gå dit mer, men så en dag fick hon nog.
- klockan är 06.30! Upp nu om du ska hinna till skolan idag. Sa mamma
- Jag är sjuk, jag kan inte gå idag, sa jag.
Jag är nästan aldrig i skolan, så mamma blir misstänksam och skickar iväg mig till skolan.
jag går långsamnt till skolan, och när jag kommer dit så står alla och glor och säger en massa elaka saker om mitt handkapp. Jag går in till toaletten och gråter.
Där sitter jag länge och fantiserar om mitt liv skulle vara om jag var "normal". Jag vet att jag aldrig blir av med handikappet. Visst har jag haft killar trots mitt handkapp. Men jag har aldrig kännt mig accepterad som jag är.
Dom flesta killar som jag har haft har utnyttjat mig och det har tagit hårt. mamma vet inget om detta. Men nu hade mitt tålamod tagit slut, så jag funderar på att ta livet av mig. jag vet att mamma inte är hemma så jag går hemmåt. Jag gråter hela vägen hem. Nr jag kommer hem så öppnar jag medicin skåpet och tar fram några kartor tabletter. Jag häller upp ett glas med vatten och börjar svälja, men jag tar inte alla utan "bara" 9 stycken. När jag svalt dom så tar jag fram papper och penna och skriver ett brev till mamma, det löd:
"Föelåt mig mamma, men jag orkar inte mer. Orkar inte allas blickar vart jag än går, vill inte längre höra allas kommentarer i skolan. Så jag orkar inte leva längre. Det är mycket du inte förstår vad jag har gått egenom. Men jag hoppas du ska förstå. Ta hand om min hund. Ring och berätta för pappa. Snälla! Ta reda på om han bryr sig om att jag inte finns mer.....
Kram Linda jag älskar er alla
Jag lade brevet på bordet och somnade med tårar på mina kinder. Efter en timme så kom mamma hem. Hon hittar dom tomma kartorna och brevet och hittar mig i mitt rum.
- Kinda vakna!!! Vakna skrek hon
Jag vaknade men var helt borta i huvudet.
- Vad har hänt frågar mamma
-Jag vill inte leva längre. Jag vill dö! Snälla låt mig bara få dö!! Säger jag
Jag låg och grät medans mamma ringerdoktorn. Jag var tvungen att åka till sjukhuset direkt. Jag fick magpumpas. Jag fick dropp med näring jag hade inte ätit så bra på sista tiden pga hur jag mådde psykiskt.
Jag fick ligga kvar på sjukhuset över natten. Jag låg och grät hela natte för jag ville ju verkligen dö. Mamma frågade mig varför men jag svarade inte. Slöt ihop mig som en mussla.
dagen efter fick jag och mamma prata med psykologer och doktorer. De bestämde att jag skulle till barn-och ungdomspsyk.
Jag grät varje dag på psyket jag paratde med mamma varje dag. Jag fick prata med olika psykologer som skulle ta reda på hur jag mådde, men jag sa inget, höll allt inom mig.
mamma trodde att det mesta berodde på min pappa jan som inte hörde av sig.
så en dag så ringde jag min faster och frågade efter numret till Jan. När jag hade fått nummret så tvekade jag först, men sen lyfte jag luren.
Han lät trevlig, men jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag tog modet till mig och frågade om han ville komma och hälsa på. Och det ville han!
han kom en söndag med sin familj, dom stannade i en timme ungefär. han frågade om jag ville komma och hälsa på honom. jag sa att jag ville det. Pappa hade inte brytt sig om mig innad det. Men nu fick jag mitt hopp tillbaka om att få den pappa som jag hade saknat i alla år. När han hade åkt blev jag arg på mig själv för att inte ha vågat sagt allt jag velat göra.
efter den dagen så pratade jag med pappa i stort sett varje dag.Och jag blev gladare efter varje samtal. Jag fick vara på psyket i 6 dagar. Sen fick jag komma hem. Jag va en helg hos min pappa efter det. Sen så skulle han flytta till skåne. Jag skulle få komma dit på sommaren.
Men jag var inte helt återställd jag började missbruka tabletter för att må bättre och kunna gå i skolan. En dag hade jag med mig tabletter till skolan och skolsyster fick reda på det och ringde mamma. mamma hämtade mig i skolan. Hon åkte med mig till läkare. Jag fick stanna där i ett dygn. Sen tyckte mamma att jag skulle behöva bo på jourhem. Där trivdes jag väl, jag var där i 2 veckor sen ville jag hem.
Efetr jag kom hem så träffade jag pappa över en helg, sen flyttade han. Efter jag hade varit där så hörde jag inte något från honom. Jag försökte få tag i honom men det gick inte. Så jag gav upp ett tag.
Men efter ett tag så kom mamma med en tidning och där fanns en bild på pappa. Han hade fått ett barn till. Och han bodde där han bodde innan. jag blev ledsen. Varför hade han inte hört av sig? Jag och mamma åkte hem till honom, men han var inte hemma. Dom lämnade telefonnummer som pappa skulle ringa till, men han ringde aldrig. så jag skrev ett långt brev till honom och berättade hur jag kände, och efter det så ringde han. Och nu har vi kontakten fortfarande. Men jag vill inte hoppas för mycket. Men min största önskan här i livet är att få den pappa hon aldrig haft. SLUT
Ja detta skrev jag 97 men han hörde bara av sig ett tag sen upphörde det igen...Och nu har han inte hört av sig på hur länge som helst... efter allt detta så började jag på Komvux. och där blev jag inte mobbad
Nästa inlägg kommer vara dagboksskriva saker jag skrev på psyket. men det kommer i nästa del. Jag hoppas ni gillar att följa mitt liv. Har mer att berätta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar